Usch. Det kan inte vara kul att leva med mig just nu. Inte för att jag hör några klagomål från Pers håll direkt, men jag inser ju att här trötta, tysta, tråkiga person jag varit i helgen inte direkt är någon personlighetspeak. Å andra sidan. Om det är kvinnans uppgift att som gravid bära barnet så är det mannens, eller partnerns, att vara lite slaskhink. Inte ta åt sig av plötsliga och ibland obefogade känsloattacker. Hålla humöret och energin uppe när den gravida människan helt enkelt inte orkar bidra med så värst mycket av nånting. Om det är kvinnans uppgift att hugga i och vara stark i nio månader, så är det partnerns uppgift att se till att hon klarar att vara och göra just det. Och Per klarar allt det här med bravur. Att han bara orkar sitta och lyssna när jag för sjuttonde gången den veckan förklarar exakt hur trött jag är. Och hur trött jag är på att vara trött. Hur det känns ungefär som när man haft influensa en vecka och på den sjunde dagen plötsligt börjar må liiiite bättre och plötsligt fylls av sån rastlöshet att man övertalar sig att man nog är lite piggare än man är. Ger sig i kast med något trevligt projekt. Som en lång och rask promenad till exempel. Från vilken man efter 400 meter svimfärdig av utmattning tvingas vända tillbaka för att man kanske inte var helt kry ändå. Per nickar och lyssnar snällt. Håller inte bara sitt humör uppe utan gör också sitt bästa för att jag ska vara glad. Det här med att vara gravid kräver inte bara sin kvinna. Utan också sin partner. Helgen har vi spenderat hemma. I bakgrunden av bilden ser ni lite av vårt hus. Jag har lufsat runt i de jeans jag fortfarande kan komma i (men knäppa går förstås inte längre), sandaler och stickad tröja från - damn it, jag har glömt av vad sajten heter. Trött som sagt. Kommer nog på snart och uppdaterar.
