Detta tänker jag på ofta: behåar! Visst, det finns de som verkligen, verkligen har behov av behå-stöd, men så är vi många som liksom jag tror att behå är livsviktigt för att ta sig genom dagen, men är det, om en frågar sig själv på allvar, verkligen så? Kan det inte vara på det viset att vi alltid fått höra att behån ger ett så fantastiskt stöd, och att det skumpar så ohyggligt jobbigt utan den? Att den liksom är själva beviset på kvinnlighet och något vi skaffar och kränger på oss innan vi ens utvecklat några slags bröst alls. Jag vet inte jag. För varje år som går blir en dag när jag måste ha behå på mig en lite sämre dag än andra dagar. Jag känner mig inspärrad och andnödd, det skaver och känns på ett sätt som definitivt inte väger upp den eventuella support fanskapet ger min lilla, lilla byst. Och den främsta anledningen till att jag börjat utveckla någon slags behå-aversion - är att när jag har behå så har jag det bara för andras skull. För att det inte ska se konstigt ut på något möte, eller för att barnen ska skämmas när morsan kommer sättandes med nipplarna i vädret vid hämtning. Men så tänker ju inte män om sina bröstvårtor? Inte fan behöver de bry sig om en kylig bris får deras mans-tuttisar att skymta genom tröjan på skolgården? Varför skulle mina vara farligare än deras? Jo. För att mina (ja, alla kvinnors alltså) är sexualiserade något så in i bänken. Men det HAR JAG FAKTISKT INTE BETT OM tänker jag då och irriterar mig ännu mer. Hand upp alla som kastat av sig behån så fort vi kommer hem? Hand upp alla som inte någon gång frågat sig hur dumt det är att ha det så? Lurar lite på om mitt 40-årslöfte nästa år till mig själv inte ska bli att säga hej och ajöss till behån en gång för alla! Rent generallt har jag förstås inget emot behå - det är ju ett vackert plagg och säkert till hjälp för många. Jag bara stör mig på att det inte känns som att jag får välja själv riktigt.
