Hur som helst. Hotellbarer, det gillar man ju, så det blev en runda på några av Miamis bästa i lördags. Ritz Carlton, middag på The Raleigh, en till sväng på Ritz, sedan Gansevoort och slutligen Mondrian. På Mondrian avrundade vi på uteserveringen, under ett tak i någon slags dubbel-häng-matte-stol. Det regnade ett tjockt, varmt tropiskt regn och vi satt där och spanade ut över Miami. Det var faktiskt en magisk stund. Och man brukar ju alltid sucka lite över hur typiskt det är, att när man har en kväll på tu man hand så sitter man ändå och pratar om barnen till stor del. Fast jag tycker att det är romantiskt. Familjelivet är romantiskt, enormt romantiskt (ja, inte jämt förstås, men de där stunderna som plötsligt dyker upp), det hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan jag själv fick barn. Jag vet att det låter cheesy, men fanken, man får inte missa att vara tacksam. Och har man en familj och kärlek i sitt liv, ska man vara jävligt tacksam. Okej. Nu över till den mer ytliga sidan av den här bloggen. Några partyplagg har jag inte packat med till den här resan, men en fin byxdress från Dry Lake som jag haffade i en av mina favvoaffärer (som dessutom råkar ligga i Farsta!), Amazing Seven, åkte med. Byxdressar är ju vanligtvis inte direkt det lättaste plagget att bära, men just den här gör något slags under för figuren. Man blir liksom helt... långbent. Och smal! Jag får ta en bättre bild på den någon annan dag, för den har en väldigt snygg rygg också. Skinnjackan är syrran Elins för H&M.
