Ni vet hur man liksom älskar vissa plagg? Eller jag gör det i alla fall. De där man är så sjukt nöjd över att ha hittat och längtar efter att ha på sig. Den här mockajackan från Stylein visste jag skulle passa perfekt som jacka på vår, sommar och höst. Som alternativ till kofta till jeans och T-shirt, som partyjacka, som kavaj till kjol. Till ALLT! Den var - är! - gjord efter min smak och garderob. Jag använder imperfekt därför att den ett kort men intensivt tag var min. Men nu ligger den någonstans i en gul taxi i New York. Eller. Det gör den förstås inte längre. Det var ju två veckor sedan vi var där. Någon hittade den och tänkte att det här måste väl vara den snyggaste lilla sak jag sett - och behöll den. För jag har letat och ringt och snokat - men, nej, ingen har lämnat in min jacka. Och jag blir så less på mig själv och min egen snurrighet (det går inte en dag utan att jag springer runt som kalkon som just fått huvudet avhugget( ni vet att de gör det va, springer runt? Hu. Hemska minnen från den lilla gården där jag växte upp som liten) och letar efter telefon, nycklar, plånbok) - att jag knappt ens orkar tänka på detta. Att jag tappat bort min nya älsklingsjacka.
