Det låg liksom i luften. Att Womens march den 21 januari skulle bli något alldeles speciellt. Jag pluttade för dagen i kalendern redan strax efter presidentvalet, och har nästan längtat faktiskt. Vi trodde vi var smarta som tog tunnelbanan till downtown, slippa bilköer och trafik. Det visade sig dock snabbt att vi inte var de enda med denna idé. Perrongerna var fullkomligt proppfulla och det tog säkert en halvtimma innan vi ens kom på ett tåg. Barnen, jag och Per. Men stämningen var fantastisk och jag blev känslomässigt knockad redan här. Jag kan faktiskt inte förklara varför kvinnokamp av alla slag gör mig så otroligt berörd. Kanske är det den fruktansvärda orättvisan i sekler, ja millennier där kvinnor fått mindre och behandlats som sämre - och att den oftast fredliga kampen till slut lett oss hit. Hur systerskapet alltid hållit oss samman och gjort livet vackert när annat varit skit. Jag packade ihop en sväng där på perrongen, när jag såg alla rosa mössor och alla kvinnor och män som samlats för att demonstrera tillsammans. Grinade som en liten unge och kunde inte sluta. Barnen höll på att skämmas ihjäl, och en äldre kvinna kom framrusande och frågade hur det var med mig. "This, this just makes me a bit emotional" snörvlade jag fram, och hon tittade på mig och jag såg att hon fattade. Sedan knallade hon iväg med en stor kvast torkad salvia i handen, som hon lät brinna och doften och röken spred sig så fint. Kände ett kort tag att jag älskade henne så väldigt, väldigt mycket. Herregud, gårdagen var verkligen en intensiv känsloupplevelse från början till slut för mig. Väldigt många hade väldigt fyndiga eller skyltar med sig. När vi äntligen var på tunnelbanan, gick den i snigelfart mot downtown, och det tog säkert minst en timma innan vi närmade oss målet. Då hade vi redan missat själva marschens avfärd, men det gjorde å andra sidan inte så mycket, för själva demonstrationen pågick fortfarande och staden kokade. 750 000 personer var med och demonstrerade. 750 000 personer, och inte ett bråk, inte en polis inga hätska ord - det var bara kärlek och en helt otrolig känsla av power som fick luften att vibrera. Mina meddemonstranter. Tjejerna fattade kanske inte helt grejen, men de ställde mycket frågor om både feminism och Trump och jag vet att de en dag kommer förstå hur viktigt och stort det är att vi var med om detta. Rio och hennes kompisar! Sedan hölls det tal. Barbra Streisand var fantastisk Jane Fonda kanske lite väl aggressiv, men samtidigt coolt att hon vågade ta i. Rufus Wainwright spelade och sjöng "Hallelujah". Vi hade tur som kände lite folk med tillgång till VIP-området bredvid scenen där alla artister och talare höll till. Så vi fick superplatser bredvid Juliette Lewis, Jamie Lee Curtis, Jane Fonda Miley Cyrus och en massa andra otroliga feminister och aktivister. Och runt om oss hördes jublet från hundratusentals människor med olika bakgrunder men med samma agenda: allas lika värde, nu! Jag hittar inte alls orden för att beskriva hur mäktig den här upplevelsen var. Det var så intensivt och så vackert och så omvälvande, att varenda mening låter patetisk och ovärdig i jämförelse. Jag är så glad att jag tog med mina döttrar dit, att de fick se kraften i människan och i systerskapet på det här viset. Så inspirerande och hoppfullt. Så värdigt och vackert. Tack livet för att jag fick uppleva gårdagen.
