Rio och hennes kompisar i balett-klassen som hon har som tillval på onsdagseftermiddagarna i skolan hade avslutningsshow för alla föräldrar igår. Eftersom alla har sitt ursprung lite överallt på jorden i den här stan, har också alla sina traditioner och religioner (och tänka sig, SD-röstare, det går hur bra som helst) - man firar alltså inte jul om man går i en blandad skola, utan det blir snarare ett mischmasch av hanukka, christmas, flagg-patriotism och allmän glädjeyra över vintriga saker som snö, vantar (! - i Rios klass sjunger de en hyllningssång till den mysiga vanten. Kalifornien-bor va, de har ingen aning om hur skönt det är att slippa vanthelvetet framåt april efter ett halvår i kyla och mörker) och renar). Och när man sitter där i en bänkrad och glor med de andra föräldrarna medan man knäpper febrigt med kameran och hör publiken samstämmigt pipa "Oh. My. Gooooood" - över söthetschocken, slår det mig 1. Herregud vad jag är vuxen (ja men det vet jag ju att jag är, men ibland är mitt-i-livet-känslan väldigt påtaglig) som har två barn och tredje på gång och tittar på min mellanunge som dansar balett i en rendräkt och är så fantastisk att det liksom bara strålar om henne (detta tycker förstås alla föräldrar om just sina barn på den där scenen) samt 2. Hur duktiga de är alla barnen. Och hur de anstränger sig för att minnas alla steg. Och hur de tränat och övat och tar det hela på ett så fint sätt mitt där allvar och lek möts. Och så börjar jag gråta. Och nu är jag förstås verkligen verkligen vuxen. En vuxen morsa. En gammal pinomorsa. Som sitter och lipar och snorar och tycker att detta mitt-i-livet är så väldigt oväntat fantastiskt ibland när man minst anar det.
