Avslutade den här dagen med ett bråk med barnen som förmodligen kommer gå till historien. Hela vår lilla trios historia. För när det nu börjar närma sig en månad som singelmorsa (med undantag för helgen när Per var här) känner jag allt oftare att jag inte har orken eller kraften i mig att kunna hantera två barn som unisont sätter sig på tvären. De där dagarna det känns som de bestämt sig för att göra just det. Exakt allt jag gör är skräddarsytt för att ge dem (och därmed också mig) en så lugn fin, fantastisk och vacker sommar som möjligt. Allt de gör - vissa dagar - är att i varje moment av dagen, varje liten stund som tar den framåt - motarbeta och sätta mig på prov. Vi ska åka hem från deras kompisar där vi varit och grillat - barn springer iväg åt helt fel håll och börjar riva fram grejer istället för att sätta sig i bilen. Vi kommer hem och ska lägga oss; någon låser in sig på toa och vägrar komma ut. Det ska borstas tänder och en annan tänker inte öppna munnen. Jag börjar bli arg men övertalas ändå att läsa saga. Jag läser saga; det klättras runt i sängen och görs höga ljud. Det är här jag till slut skjuter i ilsketaket. Fullkomligt. Efter ett ganska så långt pärlband av små händelser där pedagogik, vänlighet och tålamod prövats (och här vet jag ju förstås att barnen med all sannolikhet är exakt som vanligt, men att det är jag själv som kanske bara behöver en liten paus helt enkelt) går det liksom inte längre. Jag önskar förstås att jag var bättre än så, vissa klarar kanske att hantera det mognare men jag gör det inte. Iallafall inte nu. Helst vill jag bara ligga i en hög och tycka synd om mig själv, men det tänker jag inte göra för det är då sannerligen inte synd om mig. Somliga dagar ställer mammalivet högre krav än jag klarar att leverera just den dagen bara. Vad jag vill säga är att jag tar av hatten och krumbuktar mig i ödmjukhet inför er som rattar singelmorsalivet. Det är något enormt ni gör, det här att ständigt vara den som tar exakt varenda en av de en miljard puckar (känns det som) som måste hanteras varje dag. Bilden på boken ovan? Vad jag läser just nu. "Vackra människor" skriven av min härliga kompis Peppe Öhman. Om just sådant här. Det helt vanliga livet och hur svårt det kan vara att hantera bitvis. (Fast med mycket smaskigare historier än vanliga barn som får för sig att sätta sig på tvären bör kanske understrykas).
