Nej, det är inget fullkomligt nytt eller ground breaking detta - se det snarare som inspiration att äntligen få till att göra samma sak - eller något liknande. Ni vet hur lätt det blir att man liksom glömmer av att träffa sina kompisar. För att det är så mycket annat hela tiden, och för att man behöver sin lediga tid med familjen. Men ni vet också hur otroligt fint man mår av att dricka vin och hänga en helkväll med väninnorna. Allra mysigast är det förstås att vara hemma hos någon. Just det, "någon" - för vem orkar liksom ta på sig att laga mat till ett helt kompani? Jag får prestationsångest bara av tanken. Därför är upplägget som vår kompis Pernilla bjöd in till i helgen så otroligt bra. Nio tjejer, ganska mycket vin, några kokböcker och så lagade vi maten tillsammans. Pernilla hade bestämt en meny med förrätt, huvudrätt och efterrätt och fixat alla råvaror. Sedan lottades vi in i ett förrättslag, ett som ansvarade för huvudrätten och ett som gjorde den smarriga desserten. Det var så himla kul och trevligt att hänga i köket allihop, alla tog sina uppgifter på största allvar, men stämningen var ändå lagom tävlingsinriktad och mycket skrattig. Pernilla hade fixat för-tugg (eller vad heter det? Alltså små röror och godsaker till vinet, men som egentligen inte hör till själva middagen) som vi åt ute i hennes härliga trädgård. Svenska flaggor i trädet! Jag hamnade till min stora glädje i förrättslaget. Vi skulle göra tre olika sorter bruschetta. Mitt gäng! Jag skulle göra en röra på bönor med vitlök, rosmarin och olivolja. Ungefär här någonstans i processen såg det verkligen inte särskilt aptitligt ut. Som att jag höll på att reducera en spya typ. Men det färdiga resultatet blev toppen! Annika satsar på presentationen - det måste ju se snyggt ut också. Här står vi och improviserar ihop en balsamico-reduktion lite snabbt - att användas bara till såna där snygga och väldigt restaurang-iga "smak-prickar" på förrättstallriken. Ja men jag sa ju att vi satsade. Pernilla slog något slags världsrekord i välorganiserat och proffsigt värdinneskap. Är så sjukt avundsjuk på dem som kan duka så här. Själv fattar jag liksom inte hur man gör. Jag förstår inte varken servetter, blommor eller piffiga tallrikar. Jag fattar det inte. Uppskattar det, verkligen! Men kan liksom inte avgöra vad och hur saker ser bra ut tillsammans. Men det kan Pernilla. Tiramisu till efterrätt! Det var så fantastiskt lyckat alltihop att vi genast bestämde datum för nästa kokboksmiddag. Men inte hos Pernilla, utan hos någon annan som tar över stafettpinnen. Seså. Prova nu! Ni behöver detta!
