Snart fyller han tre månader, familjens lilla fransman. Och jag känner på samma gång hur väldigt, väldigt glad jag är över att det blev som det blev och han kom till oss - men också hur färdig jag är nu. Med barn. Det känns liksom klart. Och det är både sorgligt och ganska så skönt på samma gång. Man trodde kanske att det skulle gå lätt som en plätt så här tredje gången med en bebis - men faktiskt så tycker jag att det är betydligt trixigare nu. När Bonnie föddes var jag så väldigt överraskad på ett positivt sätt - av all kärlek och allt det mysiga och trevliga som kom med bebispaketet. Hade liksom ställt in mig på total tristess och evigt lidande, och så var det så... fint. Hade missat kärleksdetaljen helt enkelt. Och så kom Rio av bara farten och man var liksom inne i det där med blöjor och barn och stökiga nätter. Men med det glapp på fyra år som var innan Remy föddes, hade jag hunnit bli bekväm och van vid lata helgmorgnar och helt glömt av hur bestämda av sig bebisar kan vara. Och så kompromisslösa! Mat! Nu! Annars JÄVLAR! Och jag liksom bara; näääää, jag håller ju på och instagrammar, du får faktiskt vänta li.... nähä. NU sa du, åkej åkej åkej. Det är svårt att gå tillbaka i tiden och utvecklingen, för mig alltså. Å andra sidan är det ju gränslöst skönt att inte ha dåligt samvete hela jäkla tiden så som jag hade med de andra barnen. Nu kan jag med lätthet lämna över Remy till barnvakten några timmar, och så sätter jag mig i ett annat rum i huset några timmar och jobbar och oroar mig inte en sekund över att han ska må dåligt eller att jag skulle vara en dålig förälder som tycker det är rätt så skönt att kunna lufta vingarna då och då. Lika överraskad som jag blev över hur många olika och ständiga behov bebisar har (minnet är ju som ni säkert vet när det gäller barn, väldigt kort, man tror att man i all evighet ska komma ihåg de där roliga felsägningarna ens tvååring gör, men så går det ett halvår och det mesta är borta ur minnet) lika chockad blev jag över kärleken. För vi är så otroligt förälskade i den här lilla pojken allihop. Han gastar och låter när han är trött eller hungrig, men det är som att de andra barnen inte ens hör det. De märker liksom inte det jobbiga. Och det är kanske det som är det allra, allra finaste med att få ett barn till som kanske inte riktigt, riktigt hade tänkt igenom ändå - att det liksom blir ännu mer kärlek i familjen. Kärleken till honom, och inte minst den otroliga kärlek jag känner för Bonnies och Rios sätt att öppna sina hjärtan och släppa in den här parveln. Han är så överöst med kärlek att det vore ett under om han inte vore bortskämd och odräglig redan innan sin ettårsdag. Så. Tremånadersutvärderingen lyder: stökigt, mycket, lättare, svårare, galnare, tjafsigare, lugnare - allt på samma gång, men framför allt alldeles alldeles fullproppat med fluffig, fin kärlek.
