Som vanligt - en sammanfattning i bilder från helgen! Vi stack iväg mot Joshua Tree, nationalparken drygt två timmar öster om Los Angeles, precis efter att barnen hoppade ut och hade vinterlov klockan 1 i fredags. Det gäller att sticka tidigt om en ska någonstans på fredagar, redan vid 2 tjockar det på rejält och blir fredagstrafiken som Gud glömde över hela LA. Och den vill ingen hamna i. Någonstans på vägen. Långa raka vägar kantade av öken. Inte så ointressant som man kunde tro. Jag funderar alltid på vem som bor i de där husen som ligger extremt avsides högt upp på bergen och i all enslighet som skymtar förbi. Kom fram tidig kväll och åt te, macka och ostar till middag. När barnen somnat tog jag med ett täcke och lade mig ute i hängmattan i trädgårdens till huset vi hyrt och kände mig oerhört lycklig när jag låg där i den nära nollgradiga temperaturen och tittade upp mot den klara stjärnhimlen. På lördagen hade vi tänkt hajka i nationalparken, men - tro det eller ej - så regnade det! Alltså. Regn i öknen gissar jag inte händer varje dag precis. Men det var förstås en unik upplevelse och doften från regnet och den torra sanden var otrolig. Till slut tog vi oss ut ur huset ändå, fikade på ett ställe och åkte sen vidare för att ramla baklänges av utsikten vid Keys view. När vi blev hungriga stack vi tillbaka mot Joshua Tree (den lilla lilla orten där country-sångaren Gram Parsons dog på motellet Joshua Tree in i rum 8 1973 för den intresserade) och åt på vårt lokala favoritställe. Jag slukade mitt livs godaste bananpannkakor. Trillingarna. Så känns det ibland Remy gjorde sin specialare inne på restaurangen, lade sig ned platt på golvet och stannade där. Mannen bakom honom visade sig vara ett stort Povel Ramel-fan, och han gjorde som så många Kalifornien-bor och amerikaner gör nu för tiden när de får höra att de pratar med någon som inte är härifrån ursprungligen: de ursäktar sin president och förklarar att de åtminstone inte röstade på honom och säger att de skäms. Det händer i stort sett varje dag. Att någon en springer på känner sig nödgad att be om ursäkt över att det blev som det blev. På kvällen ägnades det mycket åt dans. Tjejerna startade dansgruppen Dancing devils och knåpade ihop ett par rafflande nummer, medan ABBA-fanet Remy inte kunde sluta upprepa att han gärna ville höra Mama Mia. Så då fick det bli den cirkus 2000 gånger innan han blev någorlunda nöjd. Vi grillade marshmallows och lax (åt dock ej dessa tillsammans alltså) och somnade mycket tidigare än det var tänkt. Söndag och dags att åka tillbaka mot LA. Vi stannade i den lokala souvenirshoppen och tjejerna köpte stenar och annat jox som är jättevackert i en 7-årings och i en 9-årings värld. Nästa stopp blev San Bernardino på väg hem. Jag är gift med en person som kan det mesta eller kanske till och med allt om McDonalds. Per jobbade där när han var tonåring och sedan dess har liksom intresset för företaget eh, ja, vuxit kan man kanske säga utan att överdriva. Hur som helst: i Sam Bernardino låg den allra första McDonalds-restaurangen som nu var ett McDonalds-museum. Ett måste att kolla in för delar av familjen. Jag och Remy hängde utanför och testade gammal McDonalds-rekvisita. Sen åkte vi vidare hemåt och efter det hade jag fått alldeles lagom mycket familjetid och var i stort behov av väninne-tid. Som tur var var både Peppe och Sandra med på middag och drinkar på Shutters i Santa Monica. En söndagkväll som avslutas med fantastiskt prat, bra mat, några glas vin och en drink på ett julmysigt ställe vid havet är inte precis kattskit.
