Jennie skrev detta apropå förra inlägget, så jag fortsätter och utvecklar lite. Så här: Rädsla och oro slipper man ju aldrig ifrån, men det är då man får lita på magkänslan. Säger den att du vill och bör göra något så finns oron bara där för att hjälpa dig fatta rätt beslut. Jag brukar alltid ha en realistisk "worst case scenario" plan i bakfickan. När jag pluggade jobbade jag i hemtjänsten och älskade det. Har nog aldrig varken förr eller senare känt mig så viktig och nyttig - plus att man träffade spännande människor. Så skulle allt gå åt pipan med det jag gör nu, eller något jag tagit mig för inte skulle ha funkat så som jag planerat - så har jag planen på att jobba inom vården igen med mig. Då får vi väl sälja huset och ordna en hyreslägenhet någonstans. Det känns inte alls som ett särskilt besvärligt alternativ utan jag hoppas att livet skulle kännas okej då med. Men har man bara det - en realistisk plan och utväg med sig så är det mycket lättare att våga. Så släng av hängslena och livremmen men behåll störtkrukan kan man kanske säga. En trygghet någonstans är nog bra att ha, så att man inte sätter allt för mycket på spel.
