Bonnie och Rio spelar basket på eftermiddagarna, när Bonnies skola är slut kan man välja till "after school activities" och den här terminen ville båda testa detta. I Rios lilla grupp är de andra barnen betydligt mer erfarna basketspelare än vad hon är. De dribblar och sätter enkelt bollen i korgen medan Rio kämpar på med att ens få den där bollen att gå åt något håll hon vill över huvudtaget. Jag brukar stå bredvid och kolla på sista kvarten och blir varje gång så oerhört rörd, imponerad och varm av hur otroligt skickligt Mr Brian, coachen, hanterar ojämnheten i laget. När det är dags för Rio och den andra killen i gruppen som också är lite ovan vid bollar, en söt en med blå glasögon - anpassar han korghöjden så snabbt att inget av barnen märker det. Han justerar spelet efter ungarnas olika nivåer så att det blir lagom svårt för alla och så att ingen behöver känna sig sämre eller hamna utanför, och han gör det utan att någon av ungarna tänker på det eller noterar skillnaden. Han behandlar varenda unge exakt likadant och med samma engagemang och energi och får alla att gilla att spela basket. Mr Brian alltså - som förälder får en sådan där fin vardagshjälteperson som gör något så litet som ändå kan betyda så väldigt mycket för ens barn - en speciell liten plats i hjärtat.
