Apropå förra inlägget - om den där otroliga, vackra, inte så poetiska, men samtidigt så väldigt poetiska - tydligen ändå - starka kärleken som det är att dela ett liv tillsammans - postade Emelie en dikt av Maria Wine som är något av det vackraste jag läst. Den dagliga kärleken Kärlek men inte den som springer på glödande fötter till och ifrån snabba möten jagad och jagande sårad och sårande inte den som lever högt på ständigt smärtsamma avskedstaganden utan den kärlek som ger trygghet och vila som värmer och värnar och endast har ett enda avsked att frukta: dödens Kärlek men inte den som knappast har hunnit stilla sin längtan förrän en ny uppstår inte den hetsigt hetsande oftast mer plågsam än ljuvlig inte heller den ångestfulla kärleken som är rädd att bli bränd och samtidigt rädd att inte få brinna utan den milt flödande kärleken den som vågar vila och när tid är störa den utvilande Kärlek som är att vakna tillsammans och möta den blåögda morgonen att utbyta leenden som värmer och värnar och den nya dagens framtid att på resan genom dagen vila tillsammans på klockslagens små väntstationer och intaga gemensamma måltider upplysta av lingonsyltens röda glädje De dagliga skavsår vi får och ger den dubbelsidiga smärtan som värken inom oss och som vi övervinner hos varann den osynliga skyddsängel som kammar ut i irritationens snår övermättnaden som hotar med tomhet men botas genom att var och en drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas rätten att vara frånvarande i var sitt drömland glädjen att vara närvarande i varandras liv- detta är kärlek.
