Jag tänkte idag på att jag i min relation till LA just nu är som när man är i den där fasen när man träffat någon och är nyförälskad. Så känslig för all form av kritik utifrån. Ja. Jag vet att LA har sina mindre charmiga sidor, precis som man visste att killen man träffade också hade det. Men det betyder inte att bästa kompisen eller någon annan i omgivningen får kritisera det. Jag får kanske. Men helst ingen annan. Tänk att man kan få bo så här? Sitta i sitt vardagsrum och blicka ut över detta. Nu gör ju i och för sig inte jag det, men det är ingen ovanlighet om man bor i Griffith park, Hollywood hills eller Laurel Canyon - längs med bergskammen som går mitt genom stan helt enkelt. Jag blir liksom inte mätt på det.
