Att ligga på en sliten frottéhandduk på en gräsmatta och lyssna till ljudet från barn som leker i en utomhuspool som regniga somrar knappt får några besök, men är överbefolkade så fort solen lyser, känna den där aldrig för varma utan bara behagligt lena sommarsolen - det är en svensk sommardag som sett likadan ut sedan man var liten och som bär med sig så många minnen i dofter från solvarm hud och smaker från saft och medhavda smörgåsar att det nästan blir snudd på melankoliskt. Vi hade en sån dag idag. Jag, min syster och våra barn. Och det var en alldeles väldigt fin dag i det lilla. Ni vet så där föräldrarörd som man blir efter att man fått barn? Att börja gråta eller i alla fall få darr på läppen och fuktiga ögon av till synes helt vardagliga händelser. Det där som bara drabbar en helt plötsligt, ni vet vad jag menar va? Idag vid utomhusbadet drabbades jag av en major sådan. I poolen var en, gissningsvis, morfar eller farfar och hans lilla barnbarn. Flickan hade en badring runt magen och hoppade från kanten fullkomligt outtröttligt mot gamlingens famn. Tufsig, tunn och så söt att man ville äta oppen en var han, gubben. Och när jag sen såg att tjejens baddräkt satt bakochfram så att den skar in som en string i rumpan och hade urringning ner till naveln fram, det var då jag fick darrläpp. Den tålmodiga gamlingen som timme efter timme kämpade på i vattnet, och den fina lilla baddräkten som de tillsammans försökt klura ut hur den skulle sitta och givetvis fått det helt om bakfoten. Det var något så väldigt, väldigt, väldigt fint i allt det där.
