Det här med att ha tre barn som fyller år på hösten (presenter! Kalas! Gah!) - och sen klämma in Halloween och jul med allt vad det innebär där ovanpå har visat sig vara ett riktigt lyckat koncept för att få höstarna att kännas som att de börjar och slutar på ungefär en vecka. Tiden går undan, med andra ord! Idag struntade vi i julförberedelser och fick följa med Rios kompis Leja och hennes mamma Sofie som så passande råkar vara min kompis, på en heldag till nöjesfältet Six Flags Magic mountain. Ni tror mig kanske inte. Men satan vad kallt det var! Ja, nu är kanske snön där i bakgrunden inte helt äkta, men mössan var faktiskt inte omotiverad. Ta en riktigt kall, torr kyla och dra på en bra vind på det och sen fryser man! Till och med i Kalifornien. Folk säger att man visst får tunnare blod och blir mer känslig för kyla när man flyttat från ett kallare land till ett varmare, efter några år på den nya platsen. Vet ej om det stämmer, men! 13 grader och the struggle is real alltså. Vet inte när jag senast frös mer än jag gjorde idag. Okej. Släpper detta nu. Bara måttligt intresserande orerande om kyla här känner jag. De där ungarna vi var med alltså - fullkomligt befriade från all form av rädsla. Vartenda åk skulle de upp i. Och Sofie som passande nog fått ont i ryggen fick hålla sig på marken och istället fick jag flera ypperliga tillfällen att påminnas om hur riktig dödsångest känns. Ja. Jag må le, men det är bara för att jag känner mig säker på att jag kommer flyga ut ur någon berg-och-dalbana och har någonstans mellan 30 sekunder och två minuter på mig kvar att leva. Den tiden vill en inte sura bort. Exakt när i ens liv går berg-och-dahlbanor från megakul till dödsångestmaskiner? Och kan det vara första tecknet på medelåldern? I sådana fall har jag varit medelålders sedan jag var 24 någonstans. Men sjuåringarna! De är varken medelålders eller rädda. Vet ni vad de gjorde? Jo. De ville åka den här jättegunga som är så stor att den inte ens får plats i bild. Kröp in i varsin liten åkpåse, blev upphissade 50 meter upp i luften där de själva fick rycka ur en spärr så att de störtade mot marken men sedan började gunga framåt istället för att krossas. Både jag och Sofie höll fullkomligt på att bryta ihop. Det var alltså fruktansvärt att se dem firas så högt upp i luften. Men ungarna var överlyckliga och ville genast åka en gång till efter första gången. Fullkomliga vettvillingar är vad vi närt vi våra barmar.
