Landade på lördagen och kunde liksom inte skynda snabbt nog hem till familjen. Min syster och hennes ena dotter är här och hälsar på också, de landade två dagar innan mig och hon tog med sig Bonnie och Rio då för att kusinerna skulle få så mycket tid som möjligt tillsammans. Hur som helst: förutom att komma hem var förstås helgens höjdpunkt söndagen som var Rios 7-årsdag. Jag brukar skriva lite om barnen på deras födelsedagar. Jag tänker att det kan vara kul för dem någon gång om de vill blicka tillbaka bland alla de gör texterna och läsa om sig själva. Jag kan på ett sätt inte fatta att det gått sju år sedan den här stora bebisen snabbt som ögat skulle ut den där oktober-natten. Å andra sidan kan jag inte föreställa mig att jag faktiskt levt ett liv utan henne. Hon är född med något slags lugn och trygghet över sig. Det var så från den första minuten jag höll henne i famnen och har fortsatt på samma vis. Ber aldrig om speciellt mycket. Kräver ingenting. Är oftast nöjd. Och är otroligt perceptiv med sin omgivning. Snappar upp det där som inte sägs men ändå finns där. Och förmulerar sig bättre än de flesta vuxna kring sina egna känslor. Smart, varm och rolig - lilla Rio. Hon är liksom kittet som håller ihop familjen och får oss att funka lite bättre. En känslobarometer som vi aldrig kan dölja något för. Jag strävar varje dag efter att bli lite mer som hon. Så egen och stark i sin personlighet. I så självklar kontakt med sina känslor. Aldrig intresserad att vara som någon annan, bara vara den fantastiska lilla karaktär hon hållit fast vid sedan dag ett. Rio. Jag älskar och behöver dig mer än du någonsin kommer att kunna förstå.
