Efter helgens dop känner jag att jag kan ha börjat utvecklat ett nytt intresse: Chris O'Neills familj. Ja, något nischat kan man tycka. Men alltså den här riviga mamman med sin lilla turban, och systrarna med de elaka styvsystrarna-i-Snövit-namnen Tatjana D'Abo och Natascha Abensberg und Traun (till vänster på bilden längst ned) - hela familjen så klart gifta med grevar och högvälborna, samtliga från sådana där riktigt tjusiga europeiska släkter. Det är så fascinerande att tänka på att fastän de ser så väldigt mycket ut som karaktärer i någon brittisk tv-serie, så är de faktiskt riktiga människor. "Som Patsy och Edina i Helt Hysteriskt ser de ut! " kommenterade någon, och det är ju exakt det de gör. Jag tänker också på hur sjukt lite jag skulle passa in på ett sådant där dop. Gå omkring i hatt och en liten dräkt och säkert snubbla på en massa grejer och inte alls veta när man ska bocka eller niga eller säga Sir och vänta på sin tur. Min mascara skulle med all sannolikhet halka ner under ögonen och jag skulle börja smaka på efterrätten innan man fick göra det och så skulle någon knapp gå upp i den där dräkten så ena tutten ramlade ut. Drack jag vin skulle jag alla gånger få lite blåaktiga tänder och nagellacket skulle vara chippat. Jag minns en gång när jag och ett ex var med ett riktigt tjusigt kungafamiljsgäng på ett slott för att delta i en jakt. Då hände två saker: 1. Jag tog av mig skorna så fort jag kom innanför slottsdörren. Tjugo par ögon tittade rört på mina fötter. Alla andra hade skor på sig. Allt över medelklass har skor på sig inomhus. Det lärde jag mig då. Sak två: Inför middagen på kvällen hade jag och exet tagit på oss aftonutstyrsel; jag hade en rätt snygg Diane von Furstenberg-klänning och svarta pumps, snubben hade väl, kostym kanske? När vi kom upp för en trappa och togs emot av övriga jaktgänget möttes vi av glada tillrop och någon som förvåna och generöst (tyckte han nog själv) sa: "Men tihi - ni är ju till och med finare än vad vi är!" Vi var det spännande och udda inslaget på festen, att jag vid den här tiden jobbade på Sveriges Radio var enormt exotiskt. Genom mig bjöds man liksom på en inblick i kommunist-Sveriges hjärta typ. Vill poängtera att detta var mycket längesedan och att alla på den här jakten var väldigt unga och att jag träffat flera av dem senare när vi alla mognat en aning, sett världen och kanske vidgat våra vyer. Men det var en spännande upplevelse då, och en kulturkrock kan man kanske säga.
