Den här bilden togs på Cindy Crawford för över ett år sedan till den mexikanska upplagan av Marie Claire. Nu har den oretuscherade varianten läkt ut och enligt ryktet ska den publiceras i aprilnumret av den amerikanska tidningen i år. Cindy Crawford fyller 50 nästa år och när man tänker efter är det klart att hon ser ut så här och inte så som vi är vana att se kvinnor i tidningarna (ja, när de inte suddats ut och gjorts om till perfekt svaravde 20-åringar alltså). Cindy är förstås inte bara dösnygg utan fullkomligt råhet precis som hon är, tusen gånger sexigare än om hon ens i verkligheten faktiskt sett ut som en retuscherad variant av sig själv. Varför? För att den här bilden säger mig att hon är människa. Att hon har ett liv bortom sitt eget utseende. Att hon har en personlighet som inte behövt stå tillbaka för hysteriska dieter, fettsugningar och ett liv spenderat på gymmet. Är man 50 år, med barn och normala gener så ser man ut så här (om man har en jävla tur) Sen är ju den våg av reaktioner som bilden skapar i sig ett jävla trauma. För det avslöjar ju precis hur ovana vi är vid att se äldre kroppar så som de brukar och ska se ut. Egentligen borde det vara någon slags regel; om vi nu prompt ska objektifiera människan i media borde det åtminstone vara den riktiga människan vi får se. Aja. Gillar nu Cindy Crawford på ett helt nytt sätt och efter snart två år i Hollywood där fullkomligt plattbotoxade ansikten i kombination med lätt uppfluffade läppar är mer regel än undantag på alla över 30 - blir jag bara mer och mer övertygad om att naturligt åldrande är det nya svarta. Jag tror våra barn kommer se tillbaka på botox-eran när de börjar närma sig medelåldern om 30 år och fnysa åt dumheterna vår generation höll på med.
