Ja inte ska vi väl sluta prata om min födelsedag än inte? Tycket gott den kan ältas ett par dagar till. Närå. Men det är faktiskt en stor grej för mig det här med födelsedagar, hur barnsligt det än låter. För oavsett hur året varit, var vi är och hur livet känns - är ju det faktum att vi finns till, att just jag och du blev människor på den här planeten helt jävla otroligt slumpartat - och att vi dessutom fortfarande lever och kämpar på är ju också sån sabla flax. Värt att fira helt enkelt! Igår kväll överraskade Per med barnvakt och sen tog vi vår fina date mobil - en Mercedes från 1979 som länge varit min drömbil till restaurangen där vi förlovade oss för snart 10 år sedan. Fattar faktiskt inte hur han vågade fria. Vi hade bara varit tillsammans några fjuttiga månader. Ändå tvekade jag faktiskt inte ett fragment av en hundradels sekund innan jag sa ja. Och sen har vi ju haft 10 oftast kärleksfulla år ihop också, så någonting i mig där fattade väl att det här var rätt. Hur som helst så snagglade han på där vid bordet igår om hur det var den där kvällen, att han gömt ringen under soja-skålen och vips när jag kom tillbaka från toan så låg den där och jag blev helt stum av chock först. Un-der soja-skå-len upprepade han igår och nickade mot den. Och tänka sig. Även den här gången låg ett smycke, ett armband där och det var ju förstås väldigt romantiskt och fint och jag fick skämmas för alla gånger jag suckat över hur oromantisk min karl blivit på senare år. Jag är själv inte precis något under av romantik, så jag borde ju verkligen inte ha åsikter om hur andra gör. Hur som helst var det en fin kväll, en härlig middag, en bra dag som kröntes av en påminnelse om hur fin han är, Per. Jeans, blus med broderade bananer och avokados från Zara.
