Hur går det med lilla Mona? Frågade någon i kommentarerna. Jo det ska jag berätta för er! Det har gått knappt två veckor sedan vi adopterade Mona, hon är liten malteser-blandning på bara knappt tre kilo. Hon är väldigt stillsam och jag tror att somliga av barnen i familjen tenderar att glömma att hon inte är ett gosedjur utan en levande varelse. De första dagarna var hon så timid och svag efter att ha levt på gatan och inte fått tillräckligt med mat, att hon inte ens vågade eller kunde hoppa upp för de två små trappstegen utanför vår dörr och upp till huset. Men nu minsann! Lyckas hon till och med ta sig upp i vår säng, och det kräver ett jäkla skutt för att komma dit. Hon blir piggare och tryggare för varje dag och det är så fint att se! Goldie tycker att det är lite besvärligt att behöva konkurrera om uppmärksamheten, men de sover bredvid varandra på nätterna så jag tror nog att de kommer växa ihop och hitta sina roller på sikt! Två hundar och tre barn har jag nu. Det hade jag kanske inte kunnat tro när jag var 25. Eller så hade jag det? Jag har liksom alltid lite parallellt haft i mig en driven person som gillar att jobba och nå karriärmål, och en annan som gärna bor på en gård med massor av djur, barn och alltid något hembakt på gång i ugnen. Och just nu känner jag att jag jobbar rätt hårt i båda riktningarna samtidigt - och att det faktiskt verkar funka? Lite körigt och krisigt och mycket emellanåt förstås, men så är väl livet alldeles oavsett hur man väljer att lägga upp det? Ni vet hur vissa ögonblick fastnar som kristallklara minnesbilder i det egna arkivet? Så är det med stunden när jag insåg att jag inte behövde välja mellan en framtid som någon slags storfamiljsbullmamma, ett liv där jag skulle leva och bo utomlands eller en karriär inom det som intresserade mig. Jag var lite över tjugo, hade precis gjort slut med en kille jag tyckte mycket om och satt och kikade upp över Hornsgatan från min lägenhet på tredje våningen på Långholmsgatan när det helt plötsligt slog mig: Jag behöver ju inte välja! Varför inte på något sätt försöka få in alla tre bitarna? Låter kanske självklart så här snart tjugo år senare, men då när jag hade rätt många konstiga fördomar om vuxenlivet var det verkligen inte det. Övrigt! Njuter av ett trevligt återfall i min (och hela USAs vad det verkar! Landets Alex & Sigge - fast mer utåtriktat och mindre navelskåderi) favoritpodcast Stuff you should know - älskar alla avsnitt men lärde mig mycket i det om schizofreni och det var mycket spännande att följa händelserna kring bröderna och rivalerna som startade Puma och Adidas!
