Det här är min mamma Yvonne. Min syster bredvid och pappa där i bakgrunden, på Madame Tussauds under en sällsynt utlandssemester där på 70-talet någonstans innan jag var född. Min mamma är på många sätt den coolaste jag känner. När jag växte upp lärde hon mig att ingenting var omöjligt. Hon var sällan rädd eller harig - inte som hon visade i alla fall - utan lät mig testa det mesta, gav mig en underförstådd känsla av att hon trodde på mig. Att hon visste att jag var kapabel. Det grundlade ett stabilt självförtroende som jag alltid varit så tacksam över att ha varit rustad med. Ibland när jag sjåpade mig över något litet sår, eller inte vågade eller trodde på mig själv, höll hon mig om axlarna och tittade mig i ögonen och sa: "Cissan, du är en stark kvinna." Kvinna vet jag väl inte riktigt egentligen om man kan kalla en 5-åring, men jag kände mig i alla fall betydelsefull och stor när hon gjorde så där, fylldes liksom av en känsla av att jag var den yngsta medlemmen i en hemlig pakt av starka kvinnor som var hjärnorna bakom allt som hände runt mig. Och så hade hon en marinblå T-shirt, en sådan där 70-talsvariant med rund urringning och som satt åt över armarna - med texten "Kvinnokraft" tryckt över bröstet. Allt det här, kan jag tycka i efterhand, är så otroligt malplacé. För min mamma är sannerligen ingen politisk aktivist direkt. Inte någon uttalad eller megapåläst feminist heller. Inte typen som hade hennafärgat hår ihop med den där tröjan, eller batikade kjolar. Nej, hon var mer en vanlig raggarbrud från västgötaslätten som på något vis ändå var väldigt mycket feminist, utan att veta om det. Hon växte upp med sin ensamstående mamma och fick sitt första barn när hon var 20. Och i den lilla by där hon kom från mitt bland åkrar, bönder och raggare var det där med ambitioner och att vilja bli nåt kanske inte direkt standard bland kvinnor i hennes ålder och situation. Men som 25-åring hade hon fått fart på min pappa, skapat en egen karriär åt sig själv och köpt en egen villa åt sig och sin lilla familj. När jag fötts och bara var något år gammal bestämde hon sig för att plugga till lärare vilket innebar att hon fick veckopendla till Göteborg och bara träffade mig och min syrra på helgerna under något år. Nu menar jag kanske inte direkt att just det är något att lyfta fram som ett klokt val i sig, men jag är djupt imponerad av hur hon pallade och klarade av att stå för sina drömmar om självförverkligande trots att hon säkert fick utstå en och annan kommentar och blick från omgivningen när hon valde att göra så. Den här sidan av min mamma, det hon lärde mig om att tro på sig själv och våga gå sin egen väg, är någonting jag försöker föra vidare också till mina barn, och jag är så tacksam för min fantastiska mamma och allt hon gett mig. Den andra bästa, mest underbara sidan hos min mamma är hennes otroliga förmåga att bjuda på sig själv, skratta åt sina egna tabbar och ha distans till den hon är. Det gör henne till en av de roligaste jag känner. Inte på det där viset att hon är en mästare på att dra skämt, men vem kan inte älska en människa som aldrig skrattar åt andras brister, men gärna bjussar på sina egna? Mamma - jag älskar dig så väldigt mycket, du betyder och har alltid betytt allt!
