Det här med den där okontrollerbara morsagråten... Idag slog den till när jag tog med barnen till tandläkaren. Mitt i undersökningsrummet med barnaffischer på väggarna och presentskåp där de som varit modiga fick välja något fint, rullade tårarna plötsligt i små rännilar nerför kinderna. Varför? Ja inte var det för att jag tyckte synd om barnen i allafall. Nej, tårarna tyckte det var läge att göra ett appereance eftersom tandläkaren och sköterskorna var så otroligt duktiga. Sådana där vuxna som hanterar stora och kanske lite läskiga saker i ett barns liv på fullaste allvar, och på en nivå som är helt i barnens. Varken under eller över dem. Sådana där människor som liksom fattar ungar, utan att behöva anstränga sig eller göra sig till. De bara har det. Kan det. Tar barnen på allvar. Och sånt gör mig sånfruktansvärt rörd. Och från att ha ha haft en rätt tveksam inställning till hela tandläkeriet innan undersökningen, frågade Bonnie efteråt om "vi inte kunde göra så att vi går hit varje tisdag?". Ni fattar. Klart man börjar tjura när så bra tandläkare varit i farten. Eller?
