Ni kanske kan tänka er hur svårt det kan vara för en förälder att vara borta från sina barn den större delen av en hel sommar, hur pappan - i det här fallet - saknat döttrarna, men kanske inte riktigt kunnat förmedla varken det och eller varför han inte kunnat vara med oss i de korta och spretiga Facetime-samtal med ungar som inte kan sitta still - som varit den enda kontakten med dem han älskar mest under flera veckor. 3-åringar och 5-åringar är ju ganska bra på att bara acceptera saker som de är, men det betyder ju inte att de inte påverkas och undrar. För att berätta om all den där saknaden och kärleken, och för att få de små som flyttat med sina föräldrar över jordklotet och inte riktigt vet vad som är hemma längre - att känna sig just hemma, saknade och älskade - överraskade Per med något som fick dem att landa tryggt och kanske lyckligare än någonsin. Jag vet inte hur många timmar Per lagt ner på att fixa i ordning barnens rum - många, väldigt många - han hade gjort så fint och mysigt att, ja, det går knappt att beskriva faktiskt. Och inte att fånga med rättvisa i bild heller. Alla deras favoritsaker hade fått paradplatser i rummen, väggarna var plötsligt pyntade med coola dekorationer, på golvet låg blinkande mattor, som en scen genom rummet. Discolampor fanns det också och mysig belysning i alla hörn. Dockhuset var i ordningställt och prydligt städat. Alla pennor och papper sorterade och uppställda i fina lådor och korgar. Och så själva juvelen: en ny våningssäng som samtidigt var ett slott med en rutschkana nerför och under sängen världens mysigaste koja som inretts med deras favoritleksaker och spel. Rummen har förvandlats från ganska vanliga (och knappt inredda, vi hade ju bara bott i huset en vecka innan vi åkte i våras) till några kvadratmeter spänning och megamys med hundratals saker att upptäcka och vara stolt över. Inte så mycket nya prylar egentligen, utan mest bara omjustering av sådant vi redan hade så att det blev mysigt och tillgängligt på något vis. Och väldigt befriat från vuxensmak, med bara fokus på sådant som kittlar småttingars fantasivärldar och leklust. Ni vet hur barn ibland kanske inte är så tacksamma som man kanske hade hoppats? Inte den här gången. Kärleksbudskapet gick hem i känslan som Per skapat i de där rummen, och det har hörts spontana kommentarer om hur fint pappa fixat och vilken massa tack de känner för att det blev så bra. "Här känner jag mig skyddad" sa Bonnie innan hon somnade idag. Precis den känslan är det i rummen. Så har det varit sedan vi kom hem. Vi har egentligen varken lämnat huset eller de nyinredda sovrummen. Det känns väldigt fint att vara här och att vara tillsammans igen.
