Malibu är en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Jo, jag gillar absolut piren och restaurangerna där, och att gå på stranden nedanför PCH och titta på alla de fantastiska husen. Det är vackert och filmiskt på sitt sätt. Men allra mest älskar jag stränderna norr om Malibu. De är inte speciellt turistanpassade utan både vilda, karga och lite obekväma. Och så vansinnigt vackra förstås. Hela veckan har jag laddat för Malibu till helgen. Planerat picknick och valt en strand. Leo Carrillo state beach där jag hört att hundar är välkomna. Nu satt det stora hundförbudsskyltar där när vi vi väl kom fram, men det verkade ingen bry sig om för Goldie var inte den enda jycken på stranden precis. Vinterns regnande hade skapat en liten fors som klöv stranden. Vi fick vada och det tyckte inte minst Goldie var mycket spännande. Remy trivdes på stranden i den bleka värmen. Vi fann lä bakom en klippa och bullade fram våra smörgåsar och varm choklad. Det här är mitt absolut bästa i livet. Att sitta på en vacker strand, med havets ljud och dofter som en trygg liten kokong. Och se barnen leka och klättra och vara uppslukade av sitt. Vada var okej, men vågorna och havet var superläskigt tyckte Goldie. Längtar redan tillbaka. Det gör något med mig, en sådan här dag. Ett lugn smyger sig in i fickor och vrår i själen och stannar där ett litet tag. Vi måste alla ha våra sådana här omplåstrande platser. Bästa medicinen mot det mesta som eventuellt skaver. Eller så skaver inget och då funkar det nästan ännu bättre i förebyggande syfte, det är jag säker på.
