Apropå kategorin; Nej, det är inte bröstcancer jag gillar. Men jag gillar Lina. Ni kommer ihåg Lina va, den 31-åriga mamman till lilla Ensio som vi tillsammans hjälpte med tips på fina huvudbonader nu när hon inte har något hår? Hon har startat en insamling hos Cancerfonden och det skulle göra mig så lycklig om vi alla kunde hjälpas åt och lägga vad vi kan till det här projektet, nu när det är bröstcancermånad och allt. För hon är modig Lina. Och stark på ett sätt som jag inte ens kan föreställa mig att jag skulle ha i mig. Klok också. Läs själva! Lina och Ensio - en månad innan hon fick sin diagnos: Lina, berätta om din cancer. – Den bröstcancer jag har är Her2 positiv. Ungefär 20 % av alla som drabbas av bröstcancer har en Her2 positiv sort. Den är snabbväxande, sprider sig snabbt och har hög återfallsrisk. Hur upptäckte du den? - Jag kollade mina bröst, som jag brukar göra nu och då, och hittade en knöl som jag inte känt förut. Den kändes liten och låg ytligt. Jag har haft en ofarlig knöl tidigare, så jag blev inte speciellt orolig. Jag fick en remiss till Bröstcentrum. Tre veckor senare hade jag ett bröst mindre och en helt ny livssituation. Från mammaledig, till sjukskriven med bröstcancer. Knölen visade sig vara två, med spridning mellan varandra. Däremot har de ännu inte hittat någon spridning någon annanstans, vilket naturligtvis känns otroligt bra. Vad har du behövt vara med om sedan dess? - Efter operationen har allt gått i ett. Månaderna fram tills nu känns både som de längsta i mitt liv, och samtidigt har det gått så snabbt alltsammans. Jag har nu fått två cellgiftsbehandlingar och har fyra kvar. Efter cellgiftsbehandlingarna kommer jag ännu att få ett läkemedel som heter Herceptin var tredje vecka under ett år. Hur tänker du kring framtiden? Att tampas med en svår och potentiellt dödlig sjukdom är ju varje småbarnsmamman mardröm. - Just nu tänker jag väldigt kortsiktigt. Jag tänker fram till behandlingens avslut. Sedan känns allt väldigt blankt och oskrivet. Det är nog ett sätt att kunna hantera situationen. Jag måste förstås förutsätta att jag kommer att överleva, att jag har en framtid. Men det känns omöjligt för mig att tänka längre än så just nu. När en sån här sak händer blir man snabbt bra på att “leva i nuet”, klyschigt men sant. Just nu lever jag ju, och det fokuserar jag på. Går det att må bra någonstans i det här? Eller är det liksom bara total ångest? - Faktiskt, nu mår jag ganska bra. Veckan innan jag fick min slutgiltiga diagnos, när jag gick och visste att de kommer att operera och att läkarna misstänkte cancer, men jag ännu inte fått det på papper, var värst. Då hade jag en del ångest som handlade om att inte få se min son Ensio växa upp och inte hinna göra de saker jag drömt om. Men när vi väl fick diagnosen svart på vitt, att det var bröstcancer. Då lättade det och istället blev det total fokus på vad som skulle hända. Situationen är ju som den är. Det är inget jag kan påverka. Det gäller att försöka hitta glädjen då på något sätt. Jag har ju en fantastisk liten son som är glad hela tiden. Så det är svårt att inte bli smittad av den livsglädjen. Sedan är förstås min man, våra familjer och vänner jätteviktiga i en sån här situation. Det kommer förstås dagar och stunder då det är mörkare och är tungt, men det blir lättare med tiden att hantera. Hur har det som hänt förändrat dig? - På flera olika sätt. Och jag känner att jag förändras, omvärderar och tänker om hela tiden. Snabbt märker man ju vad som är viktigt i livet. Saker som kändes viktiga förr är inte ens i mina tankar längre. Jag har tänkt om när det gäller prestationer, min tro, mina tankar om mig själv, relationer, kroppen, utseendet, självkänslan, maten jag äter, miljön… I stort sett allt. Jag tror att det är vanligt när man hamnar i en kris att man tänker tankarna ett steg längre än man gjort förut. Saker som man varit och nosat på förut, men som man varit för bekväm, eller rädd eller vad nu orsaken kan vara, för att förändra/omvärdera, känns nu självklara att förändra. Det kanske beror på att man inte har något att förlora? Vad är dina tips till andra kvinnor? Kolla dina bröst regelbundet så att du märker om något förändras. En jätteenkel grej som bokstavligen kan rädda ditt liv. Hittar du en förändring, ta genast kontakt med vården, vänta inte. Om det är en ofarlig knöl är det ju skönt att du kollat upp, du slipper oroa dig. Är det något allvarligt är det viktigt att få vård så snabbt som möjligt. Om insamlingen: Om jag fått min Her2 positiva cancer för tio år sedan, innan läkemedlet Herceptin kom ut, hade min prognos varit betydligt sämre. Tack vare forskningen är mina odds och för alla andra med Her2 positiv cancer, mycket bättre i dag än de varit för 10 år sedan. Innan jag själv blev sjuk kunde jag nog inte riktigt förstå vikten av att privatpersoner och företag ger gåvor till cancerforskningen. Nu med den fakta jag har om min bröstcancer är jag så otroligt tacksam till alla som bidragit så att man kunnat fortsätta forska och fått fram en medicin som man kan behandla den här typen av bröstcancer med. Hoppas ni är många som vill skänka och hjälpa till! Det är jättejätte viktigt! HÄR, kära vänner - skänker ni pengar till Linas insamling. Tack så hemskt mycket för det.
