Sitter på flygplatsen, ångestsvettig och dan, fy, jag avskyr verkligen att flyga och vara så långt från barnen, men när man väl är på väg eller framme känns det ändå okej. Nu ska jag berätta om en grej jag tänkt på konstant sedan igår kväll. En kompis till Per och hans härliga familj var hemma hos oss på tacos igår, och då berättade han, kompisen, om sin 88-åriga mamma som snart och på egna ben skulle flyga över Sverige till LA. Då skulle föräldrarna passa på att åka iväg och ta in på hotell en natt, så skulle den 88-åriga damen ta hand om deras barn. Bara här är man ju löjligt impad och nyfiken på den här kvinnan, men så berättade han också vidare om sin mamma, att hon startat ganska lugnt i livet. Vet inte om hon arbetat lite eller inte alls, men i alla fall struntat i den här grejen vår generation håller på med: att vara bäst och mest på alla plan samtidigt, och istället spenderat sina år fram till 40-någonting med familjen och barnen. Och sen! Sen, när barnen var större - det var då hon liksom klev in i sitt andra liv. Utbildade sig, gjorde karriär, doktorerade och allt vad det var - fram till för ett halvår sedan jobbade hon fortfarande deltid på ett universitet. Jag blev så fruktansvärt inspirerad av detta. Tänk vad skönt om man kunde komma till det mind setet? Först gör jag det här och njuter av det, sedan, när det kanske passar bättre och jag inte behöver piska ihjäl mig själv och min familj för att jag så prompt måste vara så jävla duktig och leverera på alla fronter, då lägger jag in växeln och förverkligar mina andra drömmar. Också bra ur det perspektivet att man som 40-plussare säkert gör bättre val också. Man struntar kanske i prestige och lön och satsar på det hjärtat vill och inte det man som 20-åring liksom råkade halka in på. Sen är det ju klart att det inte finns några som helst garantier för att man kan leva så där länge och vara pigg och frisk. Men spelar det egentligen så stor roll? Om vägen dit är njutbar och vacker menar jag? Kanske är det här med att "leva som var dag vore den sista" vår generations största misstag? Jag menar, vi har ju så jävla bråttom hela tiden, och så står vi där när vi är 35 och undrar vad fan vi nu ska göra med våra liv? Vi kanske borde leva som om vi visste att vi skulle bli hundra istället? Ta det lugnare, tänka att vi har ett helt härligt långt liv på oss att hinna med allt, och att det inte finna något som säger att allt måste vara klappat och klart innan vi når medelåldern? Vore inte det skönt och bra för själen?
