Det finns en mamma på skolan, Nikki, hon har tre barn, en av dem är Rios kompis Amelia. Hennes äldsta son har autism och är i och för sig alldeles underbar förstås, men han kräver extra i både tid och tålamod. Hon är helt otrolig Nikki, och jag kan inte förstå hur en människa är uppfostrad för att bli så genuint omtänksam och uppmärksam som hon är. Baksidan på huset är ombyggt till ett paradis för ungar, med klätterväggar, studsmatta, gungbräda, gungor och rutschkanor. Och planket runt har hon målat själv som en fantasifull och kul värld för barnen. För varje ny "holiday" som dyker upp, pyntar hon huset och trädgården på ett sätt som får hela övriga kvarteret att skämmas över sin lathet. Hon har tjejernas scoutgrupp hemma hos sig varje fredag efter skolan. Då hämtar hon upp alla barnen, går mellan olika klassrum och samlat in alla, och promenerar hemåt. Vi andra vuxna får hämta när vi kan, och då är ofta ungarna redan matade och nöjda. Inte sällan Smsar hon och frågar om det är okej att hon tar med sig Rio hem efter skolan, och när man sen kommer och hämtar visar det sig att hon haft typ fem andra ungar där samtidigt. Hon är varm och hjärtlig mot barnen, men ställer samtidigt krav. Uppfostrar dem och tolererar inget annat än att alla säger "thanks" och "please". Alla städar undan efter sig, plockar in sin disk i diskmaskinen. Ber artigt om de behöver något. Samtidigt ser hon verkligen dem allihop när de gör något bra. När Rio peppat Amelia att våga simma i den djupa änden av poolen, blev Nikki rörd till tårar och var noga med att berätta för Rio hur stolt hon var över både henne och Amelia. Hur kan man vara en så här osjälvisk och bra mamma och medmänniska? Härom dagen hade Nikki letat rätt på Bonnie i skolan och gett henne ett paket, som skulle till mig. Jag fick det när jag och Bonnie sågs på eftermiddagen, ett smalt armband med mina barns namn ingraverat. Tack men VAD har jag gjort för att förtjäna detta? Frågade jag henne i ett sms. För att du och jag och vi alla mammor kämpar på och gör så mycket och mer än så för våra barn, dygnet runt och alltid. För att du är en "awesome mom" och klarar så mycket. Åh. Den där lilla delen av mig som känner precis likadant. Som aldrig stänger av utan bollar jobb med lika mycket fokus på barnen och undrar hur fan gör jag - vi alla! - egentligen? Delen av mig som undrar hur det kan finnas nobelpris i litteratur men inget i mammaskap när vi alla borde vinna en pokal var minst en gång i veckan? Den delen blev alldeles varm, bölig och bekräftad. Nikki - hur gör hon? Och framför allt - varför är jag inte (tyvärr ens i närheten) av att vara lika omtänksam och fantastisk som hon? Vad ska jag göra för bekräfta allt hon gör på samma sätt? Går det ens?
