Den här väldigt skojiga och alltid brutalt ärliga lilla människan har idag: 1. Berättat för mig att min rumpa "har blivit jähähähähäääättestor" samt att hon gråtit och behövt tröstas när hon varit ledsen och rädd att jag ska bli gammal. "Jag vill inte att du blir gammal mamma, du fåååår inte bli gammal!" Så där håller hon på. För att hon är rädd att jag ska dö? tänker ni. Närå. Det är för att hon inte vill att jag ska bli "ännu mer rynkig och skrynklig för det tycker inte jag är fi-hi-hi-nt" gråt gråt gråt. Jag försöker ta allt detta som självkänsleträning. "Ditt människovärde sitter inte vare sig i rumpan, ansiktet eller i dina prestationer. Det är hur du är som människa som räknas." Så påminner jag mig själv att det ligger till och sjasar iväg de labila gravidhormonerna som jag inte riktigt har tid att låta få fritt spelrum nu när jag är själv med barnen och fullkomligt obegriplig mamma-gråt inte riktigt har en plats på schemat. Men ändå. Jäkla unge alltså.
