Igår när Bonnie frågade om det kanske inte var idag på måndagen (när det är Martin Luther King-day och skolan är stängd!) hon skulle få inkassera sin julklapp: en dag på Universal och Harry Potter-landet där, var det så otroligt skönt att för en gångs skulle inte vara den tråkiga nej-sägaren, utan istället kunna bjussa på ett "Ja! Vilken bra idé! Bakgrund: Bonnie är alltså ett hundra procent besatt av Harry Potter. Hon har läst, nej plöjt, alla böckerna, hela serier två, tre gånger och sett de flesta filmerna. Men det var nog faktiskt inte förrän idag när vi klev in på området på Universal som var ett hopkok av alla de där böckerna, som jag fattade exakt hur mycket Harry Potter-kunskap hon besitter. Jag insåg att vi levt i parallella världar det senaste året. Jag i mitt vanliga liv, hon i en värld där allt, precis allt, ekat mot en Harry Potter-referens någonstans i hennes inre. Hon var alltså så lycklig där idag. Och det vara bara hon och jag och hennes lilla plånbok med skrynkliga sedlar som hon letade fram för att köpa ett löjligt överprisat wand (Ginny Weasleys, eftersom tjejen som spelar henne heter Bonnie precis som hon) och all tid i världen och vi pratade, skrattade, åkte och hon tog med mig in i den där världen där allt kan hända och lärde mig saker jag bara lyssnat på med ett halvt öra tidigare när hon försökt berätta. Ska man vara lite kritisk så gick den här Harry Potter-världen kanske mest ut på att sälja extremt dyra grejer till fans, men så tänkte nog inte Bonnie och vem var jag att komma där och vara vuxen och tråkig. Istället för att köpa de där superdyra Harry Potter-prylarna (det fanns mycket att välja på) bestämde hon sig för lägga sina surt sparade slantar på att uppgradera vår entré till ett Express-pass, och vips behövde vi inte köa utan kunde åka Harry Potter and the forbidden journey (som hon tyckte var helt otrolig. Och det var den också. "Mamma det kändes som att jag var med dem och var med i filmen på riktigt!") tills vi blev yra. Hon var så sjukt tacksam över den här dagen. Så tacksam och så lycklig och så glad över att vi gjorde det tillsammans, hon och jag. Och det var jag med förstås. Kan ärligt säga att jag i morse inte precis var rå-taggad på en dag i trängseln på Universal, utan pallrade mig dit mest för att få det gjort liksom. Och så slutade det med att bli en dag i det absoluta topp-skiktet över bra dagar i mitt liv. Om hon var tacksam då, är det jag som känner mig helt otroligt tacksam nu. Tänk att jag får ha den här så vansinnigt intelligenta, roliga, resonerande, varma och omtänksamma människan i mitt liv? Ja, ni har kanske era ungar eller någon annan ni känner så för och fattar vad jag menar. Det är liksom livet detta. Kraften i den där kärleken är vad som gör allting bra till slut.
