Vi har ju kvar vårt hus i Farsta - men det är uthyrt till en belgisk familj som bott här i mer än två år. Men nu är vi tillbaka! För en vecka i alla fall. Vi har lånat tillbaka vårt hus några dagar - och bor här nu; bland våra prylar och i våra sängar - som tillfälligt är någon annans. Om det är förvirrande? Extremt! Som om vi inte redan var helt bäng med ungefär en miljon olika tankar, strategier och planer för framtiden - dagligen. Det mesta är lite oklart just nu - och det kan ju vara spännande, även om det inte ska stickas under stol med att man emellanåt är bra sugen på att landa lite. Men det kommer vi göra. Framtiden kommer veckla ut sig framför oss och vi hamnar väl där det är meningen att vi ska hamna - vi vet bara inte var och när just nu. Så att gå runt i det hemtama huset i Farsta blir ännu ett layer av bitterljuv förvirring. För det är skönt att vara hemma. Alldeles underbart faktiskt. Den här fina lilla platsen där vi uppfostrat våra barn och firat våra jular. Sovrummet där jag pussade Bonnie lite extra innan jag och Per slängde oss i bilen och åkte mot sjukhuset i ilfart. Allt värkarbete gjordes på Nynäsvägen och när vi nitade framför Danderyd föddes Rio i princip i entrén. Sen åkte vi hem med henne varligt, och placerade bilstolen på vardagsrumsbordet - samma som står där just nu faktiskt - och Bonnie tassade fram och såg sin syster första gången. Det hände också här. Eller köksbordet som nu är så slitet och skavt att det börjar bli redo för möbelhimlen - som jag och Per fick när vi gifte oss för sju år sedan. Grannarna som väntade med nylagad middag till oss när vi kom hit i söndags kväll. Ungarna som knallar ner och tar ett kvällsdopp med de stora tjejerna som bor i huset bredvid i Magelungen en minuts promenad från huset. Ni hör. Jag är sentimental. Och förvirrad. Det är visst min allmänstatus den här sommaren. Idag åkte vi med kompisar som bor på andra sidan sjön i bastuflotten och stannade nedanför vårt hus. Det var en fin kväll (men ungarna var helt galna i huvudet och betedde sig... ouppfostrat; måste jag tillägga så ni inte får för er att allt var precis så idylliskt som bilderna kan få oss att tro.) Magelungen - en sån fin liten sjö som luktar precis som såna här små sjöar ska göra. Äckelgott. Men mest av allt luktar de kanske barndom. Så som Vingsjön i Axvall luktade och kändes. Här ser de gulligare ut än de är, barnen. Bastuflotte och varmbastat barn som funderar på att ta ett dopp. Vill hoppa från det tre meter höga bastutaket. Föräldrar säger nej. Barn börjar tjura. Föräldrar bestämmer sig för att skälla ut barn efter noter vid lämpligt tillfälle, på grund av hög grad av bortskämdhetsbeteende. Somliga vuxna inte bara hoppade, utan gjorde handvolt från Bastutaket. Jävla galning. Här ser vi en annan badande vuxen. Lite mildare slag av sjösättning jämfört med ovan kan man tycka, men ni som känner mig och vet att "mamma badar inte" blivit lite av mitt (urdeppiga) livsmotto - förstår det enorma i att jag faktiskt gör det här. Hoppar i. Grad på uppspelthet över barnen på grund av detta: Mycket hög. Här ser vi hur den badande mamman utan att tveka en sekund och helt enligt flygplansprincipen trängt sig före sin egen avkomma för att rädda det egna skinnet undan den extrema kylan i vattnet, medan ungen gott kunde få stanna i lite längre. Vi avslutar med ännu en stämningsbild: se vad fint vi har det i Farsta!
