Får alltid en liten klump av hemlängtan runt Valborg. Älskar den där kvällen. Hur man som snart tonåring hängde i parken: Alhagen hette den i Mariestad. Där brasan skulle vara. Smög runt killar och gäng från andra skolor och allt och inget hände på samma gång med vårkvällen kändes som att den aldrig skulle ta slut. Hur "Vintern rasat" gav mig en känsla av melankoli redan då: den där känslan av tid som gått och aldrig någonsin kommer tillbaka. Ögonblick, relationer och åldrar som bara är nu och aldrig igen. Livet som går. Förväntan inför vårens alla kvällar i jeansjacka och med vinterns grus fortfarande kvar under fötterna nedstuckna i slitna Converse. Sommarlovet som låg där framför en. Så bitterljuvt. Så bitterljuvt att inte fått uppleva det på ett tag också. Men vi hade en trevlig Valborg här också, även om det inte firades Valborg utan Michael som fyllde 38. Pool. Lyckliga ungar. Föräldrar som grillar och dricker vin. Solen som värmer så att axlarna blir röda, och sen går ner över Kalifornien i sin golden hour som gör ljuset så varmt och vackert och skuggorna från palmerna dunkla. Det blev en fin helg som avslutades med ett meddelande från min syrra Karin som fått sin bebis i natt. Nu börjar jag räkna ned dagarna till sommaren i Sverige. Snart är vi där. Får lukta på liten nybakt bebis och på den där sommaren som är så magisk varje gång. Längtar så mycket nu!
