Igår åt jag frukost med min kompis Karin och hennes nya familjemedlem - Cavapoo-valpen Mister Buster, två månader gammal. Det är ju något inbyggt i sådana här små varelser - en gulle-version av gyllene snittet eller nåt, som talar direkt till den mänskliga hjärnan och det är liksom omöjligt att motstå. Små runda bruna ögon. Den där fluffiga lilla varma kroppen som trycker sig emot en. Moderskänslorna eller vad det nu kan vara, kickstartar och man vill liksom bara... ta hand om. Vi har pratat ibland mer (och då är det väldigt lätt att man hamnar här och drömmer sig bort i timmar) och andra perioder lite mindre om en sådan här hund. Jag har länge varit sugen på en Cockapoo - men nu när det liksom finns en Cavapoo i närområdet ser jag det som ett perfekt tillfälle att kolla om det här kan vara något för oss, och inte minst barnen. Men jag har absolut ingen brådska med det här med att eventuellt skaffa hund. Men någon gång i livet händer det kanske! Om inte Mister Busters fullkomligt oemotståndliga uppsyn och sätt snabbar på processen snabbare än vi kunnat ana.
