När jag var liten reonverade min pappa gamla bilar, han hade en röd Mercedes Pagoda från 1965 tror jag det var, och den där bilen gjorde ett outplånligt intryck på både mig och min syster. I typ alla mina barndomsminnen är den där bilen inblandad och med. Sedan dess har jag förstås haft en speciell känsla för de där gamla Mercedes cabbarna - jag minns att jag dejtade en kille någon gång i tjugoåren, för att han hade en Pagoda och för att han lovade att hämta mig i den på den där dejten - jag och min syrra brukar då och då kolla upp just den där bilen vi hade när vi var små och har till och med ringt ägaren någon gång och bett att få köpa den. Hur som helst. 1 35-årspresent av Per fick jag - inte en Pagoda (prislappen där är rätt bananas) men äkta Dallas-Mercedes (kommer ni ihåg den röda som Bobby och Pam körde?) 1979 450 SL. En mörkblå med en guldrand runt. Jag har fantiserat om att äga en sådan sedan jag vet inte när, och nu när vi är här i Kalifornien där andrahandsbilmarknaden är rätt överhettad och man kan hitta en sådan där i hyfsat skick (åtminstone sett till lacken) till ett okej pris - då var det liksom dags. Tydligen. Och det vore väl en lögn att säga att Per inte är minst lika uppspelt över det här lilla finåket som jag är, så presenten var nog minst lika mycket till honom som till mig. Nu var den här 35-åringen (bilen) faktiskt mer sliten än sin ägare (jag) - den har använts - friskt - genom åren. Så idag letade jag rätt på en alldeles fantastisk firma och åkte dit och beställde nya säten. Jag fantiserar om hur barnen kommer ha lika speciella minnen från den här bilen som jag hade från pappas som liten. Med den skillnaden bara att då, i mitten av 80-talet, kändes det tydligen helt normalt att låta sina små barn sitta bak i bilen utan varken bälte eller baksäte utan mer på själva bakluckan och svischa fram genom Västergötland. Säkerhetstänket kring barn i trafiken har gått framåt sedan dess kanske man kan sammanfatta det hela med.
