Här kommer en uppdatering om trebarnslivet. Ni trodde kanske att bara man klarar de första kritiska månaderna så är man liksom klappad och klar - proffstrebarnsmorsa som redan lokaliserat och rett ut alla eventuella krusiduller på vägen. Näpp. Så är det förstås inte alls. Först måste jag bara säga hur ofattbart kär jag och vi allihop är i den här gossen - inte bara för att han är helt sinnesjukt söt (alltså jag veeeeeet att man får föräldraögon som bara ser gullgullgullgull i sina egna barn, men ärligt talat - är han inte den sötaste sockerbiten ni sett? Jaså? Era barn är ännu gulligare? Okej okej. Jag fattar) - utan också för att han är så ljuvligt fnissig och gladlynt av sig. Och för min del har säkert förälskelsen väldigt mycket att göra dels med att det (definitivt) är den sista ungen, men också den tredje. Vilket betyder att jag skaffat mig en behagligt skön distans till föräldraskapet och rollen - att jag inte har dåligt samvete för saker som är helt onödiga att ha dåligt samvete över. Att jag vet att babytiden går fort över så det gäller att njuta istället för att hela tiden längta vidare till nästa steg. Att man är rätt chillad med det hela och inte gör för stort nummer av att det finns en till baby i familjen och livet. Man njuter kanske av det på ett mer avslappnat sätt, så här tredje gången gillt? Sen kommer förstås dagar när fullkomligt kaos råder, eller ja, det gör det kanske i och för sig varje dag, men inte hela dagen utan i korta perioder. Men det är något bra med att lära sig att hantera de stunderna också. Eller ja. Hantera och hantera. Jag säger helt enkelt till ungarna (de stora - som fattar) att låta bli att låta så sabla mycket - för mamma blir helt jävla galen i huvudet av för mycket ljud från olika håll samtidigt (sant). För jag har kommit på - och övar mig på - att låta mina behov och önskemål få ta plats också (men också på att förklara detta på ett hyfsat sansat sätt i stället för att explodera plötsligt och snabbt). Om mitt huvud inte klarar av att ha en unge som sjunger Katy Perry på repeat i ena örat, en annan som spelar på Ipad på högsta volym ocn en tredje som bankar våldsamt med en kloss i glasbordet - så får de faktiskt respektera det och göra som jag säger. Alltså hålla tyst alternativt gå till sina rum och låta. Övar mig också på att inte ha för mycket "tänk-om-det-blir-det-här-de-sitter-och-pratar-om-med.-terapeuten-om-trettio-år"-skräck och ska bli bättre på att ställa (rimliga) krav på dem. Men jag älskar också tjoet och tjimmet. Att det nästan alltid är någon i huset som skrattar. Jag älskar syrrornas extremt beskyddande inställning till Remy - och hans lilla runda lyckliga ansikte när han vaknar och får syn på dem på morgnarna. Och även om jag gick runt och fasade över tanken på att ha en sån där jobbig 8 mån till 1,5 år-ing som är totalt dödsföraktande och inte fattar nåt redan långt innan jag blev gravid igen - så är det förvånansvärt hur härligt jag tycker att det är med själva babygrejen ändå. Att ha en liten på höften. Tjocka små armar. Den där lilla rumpan. När han sträcker sig efter mig och vill bli upplyft. Ja. Är helt tokig i honom. Och i trebarnslivet. Hur tricksigt det än må vara vissa dagar.
