https://www.youtube.com/watch?v=OiTiKOy59o4 Vi var och såg den fantastiska filmen "Gravity" nu ikväll. En kvinna. Astronaut. Tom och ledsen efter att ha förlorat sin 4-åriga dotter i en olycka, blir hon efter oturliga omständigheter ensam i rymden. Svävandes omkring. Ofattbart kusligt. Och sjukt sorgligt alltihop. Men väldigt, väldigt bra. Kanske inte den bästa film dock - att se så här kvällen innan man ska lämna familjen och flyga till andra sidan jorden - till Sverige - alldeles ensam. Flygrädd som jag är. Och med gräslig separationsångest. Nu vill jag bara lägga mig i barnens säng och hålla om dem. Gråta, gråta, gråta och aldrig vara längre än max en halvmeter från deras blonda små kalufser och mjuka lena skinn. Varför gör jag så här? Glömmer helt av den här separationsångesten när jag bokar resor och håller på och är tuff. Och sen när det väl är dags ångrar jag mig och kan inte förstå varför jag ens någonsin lämnar huset.
