Någonting som börjat hända mig på sistone är att jag kan längta, alltså verkligen längta efter att vara själv och på egna ben. Inte så att jag vill vara utan min familj, och jag avskyr att åka ifrån dem, ändå kan jag dagdrömma om att spendera dagar ensam i sommarstugan eller att äta middag själv på en restaurang och inte snabbt slafsa i mig något medan jag svarar på jobbmail så som min lunch ofta ser ut, utan att verkligen sitta och äta. Dricka ett glas vin och ta sig en trerätters helt ensam. Sista kvällen i Portugal igår blev precis så. Nu bodde jag på ett flyglatshotell och varken restaurangen eller restaurangbelysningen var väl precis råmysig om en säger så. Ändå. Att sitta här med en god soppa och en sallad. Två glas rött, sin bok och sen beställa in en ostbricka för sig själv att nibbla på någon timma var faktiskt helt otroligt kittlande och mysigt. Trots den otroligt deppiga belysningen och restaurangmiljön som sagt. Nu ska jag hoppa på planet och förhoppningsvis komma fram till LA och mina små kära familjemedlemmar inom en ganska så snar framtid. Längtar dit också!
