Jag är och har så länge jag kan minnas varit väldigt svag för och känt mig besläktad (inte kanske så mycket med hur jag alltid är just nu, men hur jag vill vara) med kvinnor (och här snackar jag rejäla kvinnor snarare än piffiga 20-åringar) med extremt stort hår, korta kjolar och en sjujäkla massa rivjärnsfeeling över sig. De där som liksom är en gnutta off och inte ett dugg ängsliga eller bryr sig om vad som är korrekt att säga eller tycka och totalt ointresserade av att pleasa den hippa crowden, utan mer dundrar på i sin egen stil och med sina egna stora kalufser och bara vet att de har rätt att göra det. I den här kategorin kvinnor som mitt hjärta bultar alldeles extra mycket för pluttar jag in allt från Laila Bagge Wahlgren och Christina Aguilera till lite mer urballade Edina i "Helt hysteriskt" Katey Sagal som Peggy Bundy i "Våra värsta år" (och lite som Gemma i "Sons of Anarchy" också för den delen) och alltid lika sagolika Dolly Parton. Det finns något så vansinnigt starkt och intressant i alla de här människorna och jag tänker så ofta på att jag inte bara stilmässigt har svårt att inte inspireras, men framför allt attitydmässigt. Hur som helst. När jag pratade med Johanna om allt detta härom dagen, slogs jag plötsligt av ett freudianskt barndomsminne: Hur det var 80-tal och jag och pappa satt och tittade på tv. När Tina Turner dök upp i något glittrigt och svinkort och bara körde skiten av scenen, hörde jag min pappa fullkomligt tappa hakan. Jag hade aldrig varken förr eller senare tror jag, sett honom respektera en kvinna på det viset. Kanske var det så det började? Med urmodern av alla riviga storfrisyrade kvinnor: Tina Turner.
