Det finns många anledningar att älska LA - när man väl förstått hur stan funkar och är - det mest uppenbara; havet, bergen, de supertrevliga människorna, den smittande allt är möjligt-viben - men också mallt knäppt, knasigt, oväntat som ryms inom de här kvarteren. Alla i LA, ja, faktiskt nästan alla, kommer från någon annanstans, och det där förenar på något vis och gör att det går snabbt att känna sig hemma. Och många som kommit hit, har drivits av en ambition och kanske kreativitet. Och även om inte alla med skådisdrömmar här blir Leonardo DiCaprio precis (även om han ju i och för sig faktiskt växte upp i LA) så hamnar de någonannastans och riktar kanske om drömmarna något. Startar kanske en Sci-fi teater, som den här på La Brea. När vi flyttar tillbaka till Sverige ska jag försöka ta med mig den delen av LA hem; utanför boxen-tänket, jantelagsfriheten, tro-på-sig-själv-och-peppa-andra-som-också-gör-det-inställningen. Någon undrade vad jag saknar minst från Sverige. Och det är nog precis det där; osynliga begränsningar som höll mig tilllbaka och gjorde mig fegare.
