Mycket nyförlovade på Hawaii i januari 2008. Det var min mamma som påminde mig förut när hon ringde och ba "GRATTIS på bröllopsdagen!" - vilken bröllops... just det. Vår bröllopsdag. Och sedan en snabb släng av ångest över att vi blivit såna där som en gång i tiden har firat våra bröllopsdagar men sedan kom en massa vardag emellan och helt plötsligt orkar vi inte längre. Men så kom jag på att han är i New Orleans, eller snarare på ett plan på väg därifrån och vi har en massa timmars tidsskillnad emellan oss. Hade det bara fått gå några timmar till hade vi väl ändå hunnit komma på att det var i dag för sex år sedan vi gifte oss i Las Vegas. Och förresten. Betyder inte det att vi är på år sju nu? Och är det inte så att det sjunde året enligt alla parterapeuter och skrönor är den verkliga prövningen? Helvetsåret liksom. Eller, stämmer det? Har ni klarat sjunde året? Upplevt det som svårare? Kraschat på år sju? Ja ja. Känner mig himla kär i den där jag är gift med i alla fall, så jag hoppas att den halvt om halvt bortglömda bröllopsdagen bara beror på avståndi tid och rum och inte på något slags begynnande sjuårsslapphet. I sådana fall får vi skärpa oss redan nu! Här kan ni förresten läsa mer om när jag och Per gifte oss, och senaste Blankens Swanberg-podden som heter "Stör ej, jag tänker på Paolo" handlar också en hel del om bröllop och relationer.
