Okej, nu ska jag berätta om en pryl, eller ja, ett fordon som på rekordkort tid blivit en av mina absolut käraste ägodelar, och då snackar vi någonsin. Vi tar det från början. De tio kommande åren behöver svensken minska sina koldioxidutsläpp från snittet på 10 ton per år, till 1 ton per år. Detta måste vi alltså göra. Och med teknikens hjälp och ändrade vanor kommer det gå. För vad har vi för alternativ? Jag tycker ändå att jag är relativt duktig, ni vet, åker kollektivtrafik och tåg, äter vegetariskt och veganskt, handlar övervägande begagnat till vårt hem, använder miljömärkt el, slänger aldrig mat - har på det stora hela lagt om många av våra vanor till mer hållbara alternativ. Ändå när jag beräknar min klimatpåverkan i en klimatkalkylator - så hamnar jag i och för sig under snittet, men ändå o-er-hört långt över det där tonnet per år som är målet. Beräkningarna visade att bilen trots mitt ganska selektiva bilåkande, ändå spelade en mycket större roll i mina utsläpp än jag kanske trott. Jag körde ju liksom bara "korta resor då och då" - ni vet, skjutsa barn till träningen, åka och handla - och så vidare. Men faktiskt är det så att 50 % av svenskarnas bilresor är under 5 km långa - eller - 50 % av våra bilresor är helt onödiga, 5 km är ju en lätt sträcka att förflytta sig utan att behöva använda bilen. Allt det här kom jag fram till, nu behövde jag bara en lösning. För hur får man vardagslivet med hundar, ungar som ska skjutsas till förskola, andra som ska hämtas från fotbollen och någon som ska ha skjuts till en kompis - att funka utan att använda bilen? Det går ju förstås, men bekvämligheten hörni, den är svår att släppa taget om. En cargobike på el är svaret! En elcykel man kan skjutsa och packa i! Sen en dag såg jag någon med en Livelo elcykel på stan, den är liksom mycket mer kompakt och lätt (och snygg om man får vara lite fåfäng?) än andra varianter, och det är nu jag landar i det där med käraste ägodel. Helvete vad jag älskar min Livelo lådcykel. Det blev en sådan i stället för ny bil. Jag kvistar in till stan på en halvtimma, hundar och allt jag behöver ha med mig får plats, barnen älskar att åka i den och jag älskar att köra den. Lite som att racea en go cart (ja, jag leker att det är det ibland när jag kör ja). I en med en bra podd eller musik i lurarna, på med en mössa och jacka och sedan swishar jag iväg. Lite lätt motion får man på köpet också, men utan att bli flåsigt svettig som på en vanlig cykel. Har haft den en dryg månad nu och började ganska snabbt se den som en familjemedlem. Jag saknade den och längtade hem till den förra veckan när vi var på semester. Så pass starka är alltså känslorna, not kidding you. Vi har minskat bilåkandet avesvärt. Från någon liten tur varje dag, till att bara göra de där "onödiga turerna" när vädret är riktigt riktigt pissigt. Max en gång i veckan, inte mer. Så här ser vi ut när vi sticker iväg på morgnarna (men med hjälm på förstås! Inget undantag för sådant bara för att man sitter i en låda). Det är så mysigt att cykla med barnen fram - mysrekordet slog vi härom kvällen när jag hämtade Rio efter fotbollen, det duggregnade så jag fällde upp regnskyddet över lastutrymmet i fram, och så har vi filtar och en fäll där och när vi kom hem hade Rio somnat av den mjuka sköna vaggningen. Aja. Jag ska släppa detta nu, men är uppspelt (eh, jag tänker att ni kanske märker det?) över denna och detta!
