Någon påminde mig om att jag sagt att jag skulle berätta varför vi döpte Remy till Remy, så här kommer det. Få saker är väl roligare att gå och dagdrömma om än vilka namn man ska ge sina barn. Jag har planerat det sedan jag var 5 ungefär, även om förslagen varierat genom åren. Minns till exempel att jag som 10-åring någonstans var bombsäker på att en framtida dotter skulle heta Elmia. Ja, just precis som det där mässområdet i Jönköping. Var tydligen himla snyggt i min värld. Elmia försvann som favoritnamn när jag blev större, och Bonnie tog över. I Mariestad fanns ett punkband som hette Asta Kask. Jag lyssnade väldigt mycket på Asta Kask som tonåring. Sångaren i bandet hette Bonni Pontén och var ungefär det coolaste som fanns, även om han var vuxen gubbe, säkert 35 eller nåt, och typ IT-tekniker när jag var tonåring - var det ändå så att man nästa blev så starstruck att man darrade om man råkade se honom på stan. Han var en snäll kille och en punklegend. Inget av detta berättade jag för Per, han har nämligen flumfobi och tycker allt som luktar punk, lort och ovårdat hår är superläskigt, när jag föreslog att vårt första barn skulle heta Bonnie. Men han gillade namnet också, och jag kan faktiskt inte ens minnas att vi övervägde något annat namn alls. Rio heter Rio efter psykologen Rio Cederlund - som i sin tur tagit sitt namn efter den helt fantastiska låten Rio med Duran Duran. https://www.youtube.com/watch?v=XovoAKVOPOM Rio hängde med under i stort sett hela graviditeten, men vi övervägde också Billie och Britt. Idag är jag dock väldigt glad att det blev Rio. Älskar det här namnet, och jag kan inte föreställa mig hur hon skulle kunna heta något annat. Hon är liksom Rio. Gillar också att det är ett nann som funkar på både tjejer och killar. Så har jag förresten tänkt med alla namnen. Har velat att de ska vara neutrala men inte uttjatade. "Riktiga" namn som ändå känns lite halvegna. Och så har jag velat att namnen ska ha attityd och självförtroende, att de inte ska vara varken överdrivet manliga eller kvinnliga och utan mer rejäla i största allmänhet. Och så Remy då. Herregud vad vi fick fundera. Mitt favoritpojknamn har alltid varit Bastian. Men det gillar inte Per. Så vi jobbade fram en lista på några andra namn som vi tänkte skulle passa bra i både Sverige och USA (grabben är ju för sjutton amerikan och inte svensk - i alla fall enligt passet). Sid Ollie Lee Och väldigt, väldigt länge var vi säkra på att han skulle heta Mick. Men inget namn kändes ändå helt hundra. Och så bara någon vecka innan han föddes ringde Pers gudmor Ria - som Rio också är lite halvdöpt efter, en variant på hennes namn i alla fall - och sa att hon funderat och funderat på ett namn som hon tyckte passade bra ihop med både Bonnie och Rio. En gång i tiden hade hon känt en väldigt tjusig fransk pilot vid namn Remy, och skulle inte det namnet passa vår son? Vi gillade det båda två! Även om vi fick diskutera hur det skulle uttalas några gånger för att förstå vad det liksom var för namn. Så när vi åkte in till BB hade vi fortfarande en lång lista med oss och var väldigt osäkra. Här måste man bestämma namnet på bebisen när den är precis nyfödd på sjukhuset. Men så kände vi att han kanske är en Remy ändå. Det kändes som de andra namnen, som att en Remy kan bli lite vem som helst, plus att det är hyfsat neutralt - här i USA heter många tjejer Remi - men även Remy förekommer. PÅ engelska uttalas det förstås "Rhämmi" och på svenska säger vi väl mer "Remmi" med vanligt rullande R. Och även om det var ett rätt så ogenomtänkt namnval måste jag säga att jag ÄLSKAR DET! Jag blir nästan pirrig av lycka när jag tänker på ett så fint namn han fick. Till slut. Den lille fransmannen.
