Som gravid måste man ju någonstans längs med vägen börja gå från om och vågar inte ta ut segern i förskott-tankar till att faktiskt börja förbereda sig och på riktigt tro att det kanske kommer en livs levande bebis ändå. Att köpa de första kläderna har varje gång varit ett stort steg för mig. De där små, små, mjuka tygerna som man tvättar och viker ihop i en låda som man avsatt för hans prylar. Då börjar det bli verkligt på riktigt. Att prata namn och framtid som trebarns-familj är för diffust och svårt att greppa - men när man sätter näsan mot tyget och drar in, föreställer sig hur en liten hopkrupen kropp ska fylla pytteplagget - då är det nästan så att man vågar kasta sig loss och förlora sig och alla sina känslor till det här ofödda barnet. Det är ju lite en dag för dag-process det där. Ju närmre målet man kommer desto mer vågar man tro och hoppas att bebisen som redan är så oändligt mycket viktigare för en än man klarar av att inse faktiskt kommer att ligga i ens famn om ett tag. Ett nytt litet ansikte. En kropp böjd som en räka. En mun som letari luften efter mat. En själ som blir lugn när jag håller honom mot mitt bröst. De där ögonen som är så kolsvarta och ser ut som de redan levt ett helt liv och sett allt. Jag tillåter mig att utsätta mig för risken att börja längta dit nu. Efter honom.
