Det var verkligen inget självklart val eller beslut, det här med att skaffa ett barn till. Jag har nog alltid tänkt mig att jag vill ha tre barn, men sedan blev jag väldigt bekväm med mina två - och väldigt rädd att inte ha mer förälder i mig. Att inte klara av en tredje, utan att det ska gå ut över de två jag redan har. Den första tiden av graviditeten präglades enormt mycket av tankar kring detta, så till den milda grad att jag knappt kunde glädja mig, utan bara vara skitskraj och ha ångest över min egen girighet. Varför kunde jag inte bara vara nöjd och glad som det var? Men så fick jag den här boken på posten av Malin Wollin. Hennes "En mamma blir till". Och hon hade förstås ingen aning om att jag var gravid och att den här lilla läsupplevelsen skulle visa sig vara precis vad jag behövde just där och då. Jag har läst. Jag har skrattat en del. Gråtit ganska mycket. Men framför allt tagit mig från ett paralyserat chockstadium till något som började likna... längtan? Det var särskilt ett stycke om när de två äldre syskonen tillsammans med pappan kom till BB för att träffa det tredje och nyfödda barnet som var så fint. Som fick mig att sluta se bara problem och risker, utan också allt det vackra. Som fick mig att våga berätta för Bonnie och Rio och sedan gråta av lycka när deras glädje över att få ett syskon var så direkt, total och fullkomlig. Sida efter sida läste jag och så smått kunde jag börja se lite av det där jag drömde om innan jag blev gravid men som försvann så fort jag kissat på stickan och allt plötsligt blev skräck och tomhet i stället. Så till er som har barn, vill ha barn eller - bara har någon form av relation till barn - läs denna fina lilla sak. Det känns skönt inombords att göra det.
