Det är alltid lite klurigt att blicka tillbaka på ett år som gått, ofta tycker jag att det brukar vara en blandning av både bra och svåra saker som sätter prägeln. Samtidigt känns det värdigt att sammanfatta året för att plocka med sig de bästa minnena och de viktigaste lärdomarna. Här är nedslag från högt och lågt från det gångna året. MARS Hela vintern 2018 präglades av tankar på och kring vad som verkar vara en mystisk autoimmun sjukdom som visade sig hos ett barnen, genom att brosk svullnade upp och ömmade ihärdigt i kroppen. Vi skickades mellan en väldig massa läkare och testade olika dieter och läste Wahls Protocol (som ska ha varit revolutionerande för många med autoimmuna sjukdomar) och så blev det lite bättre - och till slut testade vi en rejäl dos medicinering och i maj försvann symptomen och sedan dess har vi typ hållit andan tills det dyker upp nästa gång. Om det nu gör det. JUNI Minns den här stunden som en av sommarens, kanske livets bästa. Det var juni, varmt och skönt, jag och Goldie var själva i stugan. Äntligen i Sverige efter att ha haft gräslig hemlängtan hela vintern! Jag satt i solen vid Vänern. Utan telefon, böcker, läsning eller någonting. Bara med solen mot ansiktet. Ibland tog jag ett dopp. Det var otroliga dagar. AUGUSTI Spenderade hela långa sommaren i stugan på Kinnekulle med familjen, lite jobb till och från, men på det stora hela hyfsat ledigt och lugnt. Mot slutet av sommaren när värmen aldrig försvann tog den stora klimatångesten över. Den har varit min ständige följeslagare sedan lågstadiet (skojar icke, skrev brev till Ingvar Carlsson om detta redan då!) och nu vrålade den liksom åt mig. Det här såg jag först bara som något negativt och oerhört jobbigt. Men sedan insåg jag: 1. Klimatförändringarna är inget nytt. Det har pågått länge. 2. Det nya är att det äntligen är en nyhet. Äntligen bryr sig folk. Även folk som normalt inte bryr sig så att säga. Och när folk äntligen bryr sig kan det kanske äntligen bli förändring mot något bättre. NOVEMBER Resan till Kenya med Bonnie och Läkarmissionen var omtumlande på alla vis. Att få vara ensam med min äldsta dotter i drygt en vecka, hinna prata, skratta, mysa, uppleva - bara det! Att sedan få chansen att lära sig så mycket om den här delen av världen av människorna som arbetade med organisationerna vi besökte - förändrade en hel del hos både mig och Bonnie. Framför allt gav det mig en buffé av nya perspektiv på livet vi lever. Inte bara vi i vår familj alltså, utan västvärlden. DECEMBER Om jag måste singla ut det allra finaste och bästa för mig personligen från året som gått, så var det kanske ändå när min pappa och min kusin Roger kom och hälsade på en vecka. Relationer är sköra, svåra och samtidigt det viktigaste vi har - det finns många anledningar till att just det här besöket var så viktigt och kändes så fantastiskt - men jag tror kanske att någonting som varit lite trasigt i mig sedan jag var liten och mina föräldrar skildes, äntligen lagades.
