Jag kan lova er att ingen någonsin har längtat mer efter att tappa första tanden än Bonnie. När kompisarna börjat få "vuxentänder" både uppe och nere har hon suttit där med sina små knortar och väntat. Och gråtit. När nyheten spreds från Sverige att Elsie som är mycket yngre (säkert ett halvår) tappat sin första tand för ett litet tag sedan blev Bonnie så knäckt att hon låste in sig på rummet och grät en hel eftermiddag. Men så igår hände det. Den ramlade äntligen ut. Chocken och lyckan var förstås gränslös, och på bäst svengelska (alltså, det kan vara verkligen inte vara lätt för henne att lära sig skriva på två språk samtidigt, och det är verkligen inte lätt för mig att förklara skillnaden på "i" på svenska och "e" på engelska när det låter likadant men används på helt olika sätt. För att bara nämna ett exempel) skrev hon en liten notering till tandfen där hon instruerar lite om att det går väldigt bra att lämna en suprajs men att hon gärna behåller tanden. Älskade lilla unge.
